annsblogg

Var på Kulturhuset ikväll och lyssnade till Joyce Carol Oates - en av mina favoritförfattare sedan jag sträckläste min första bok av henne - Ljusets Ängel - i början av 80-talet. Ett fantastiskt samtal, levande, intressant, innehållsrikt och inte alls högtravande eller pretentiöst. Oates själv var pratsam och munter och påstod att hon inte alls brukade ledas till att berätta så mycket personliga eller märkliga oväntade åsikter och funderingar. Och hon var då och då märkbart smågenererad över inslag i dagboken som just publicerats. Dock inte en dagbok med en massa avslöjande och plumpa nedgöranden av andra personer som så många andra ägnar sig åt. Oates menar att hon inte tycker det finns anledning att kritisera människor, alla har ett berättigande och alla har vi många sidor som våra medmänniskor tolkar på olika sätt. Humant och begåvat.

K0m också hem med ett signerat ex av Dagbok 1873-1982. Räknade till 15 andra titlar med hennes namn på i bokhyllan när jag skulle ställa in den. Förutom de tre ungdomsböckerna då. Och förutom böckerna hon skrivit under pseudonymen Rosamund Smith, otäcka thrillers varav bland andra Brudgummer är riktigt bra. Hon är inte bara en grym författare, hon är också suveränt produktiv. I sommar ska jag först läsa Dödgrävarens dotter och sedan Dagbok. Äntligen semester!